Host, host

 

16:17

Ser man på… Liket lever!
Det har hänt så mycket sedan jag skrev i min blogg senast att det inte är nån idé att försöka rekapitulera! Alltså kommer jag istället låtsas som ingenting har hänt och fortsätta att sporadiskt uppdatera er om mitt liv och leverne!

Gällande fotografering så har pinsamt lite hänt, det är betydligt lättare att hålla en kontinuitet i hobbyn när man inte har något liv i övrigt! Nu tittar jag med skammens rodnad på mina kinder tillbaka på den svidande kritik jag delat ut till nära och kära för deras oförmåga att fördjupa sig i sin hobby, ingen nämnd, ingen glömd… 

I nuläget lever jag och Linda det ljuva livet i hennes ganska belamrade tvåa “way out east”! I morgon sker tillträdet på min gamla, numer sålda och urflyttade lägenhet och mitt i detta skall packning och planering ske för flytten till vår nya gemensamma, underbara, lägenhet! Man kan säga att det har varit (och är) lite hektiskt att hålla alla dessa bollar i luften!

Därför vill jag be min läsekrets om en tjänst… Om ni har en idé om en liten fotosafari, kidnappa mig! Det verkar som jag i nuläget förlorat förmågan att ta några som helst initiativ i detta ämne!

Nu skall jag göra i ordning det sista inför tillträdet i morgon

//Mats

Sådär

 

08:29

Nu rusade tiden iväg sådär igen!

Nu har det gått en bra stund sedan mitt sista inlägg här på bloggen! Men tro nu för allt i världen inte att jag legat på latsidan för den sakens skull, jag har kämpat som ett djur med min rehab! Nu är det två veckor kvar tills jag skall börja jobba igen och skall jag vara ärlig så känns det ganska nervöst att ge sig in i livet igen. Tack och lov sitter man ganska mycket stilla när man kör spårvagn!

Men det riktiga eldprovet kommer nästa lördag (5/4) då jag och några glada kamrater skall gå på fotomässan på Elmia i Jönköping! Man kan ju bli trött i fötterna av att gå på en mässa även när man är frisk, skall bli intressant att se hur det går!

I övrigt har det inte hänt så mycket, jag går utan kryckor sedan ett litet tag tillbaka. Jag har tagit en riktigt bra bild (ovan) med mitt nya objektiv, det visade sig att jag hade haft ordentligt fel i många av krökarna kring makro-foto och närbilder! Liten bländare och ett rejält stativ är en klart bättre idé än tvärtom, dessutom har jag köpt en Hama fjärr-avtryckare för att ytterligare minimera risken för skakningar och oskärpa!

Nu tog det slut i huvudet!

//Mats

Gipsfri

08:41

Hej igen mina trogna läsare!

Ja då kom då äntligen den där dagen som jag längtat efter så länge! Igår var jag inne på ortopeden och fick gipset borttaget! Känslan att kunna linka därifrån med, vad som verkar vara, en hel och fin fotled var helt otrolig. Det är nu det verkliga jobbet drar igång, jag har ett sjukgymnastikprogram med mig som tar ca 20-25 min att vifta och tänja sig igenom…. Detta skall jag göra fem gånger om dagen!!!

En sak som jag inte riktigt hade räknat med var smärta! I och med att jag slipper hoppa på kryckor utan mer använder dom som stöd när jag går så sakteliga krävs det att jag pressar mig lite för att gå så “riktigt” som möjligt! Anledningen till att jag pressar är givetvis inte att något är fel i foten utan helt enkelt att den är otroligt stel åt alla håll och kanter, hälsenan vill inte sträcka sig som jag vill, mjukdelarna uppe på vristen tycker inte att mina idéer är något bra alls osv. Detta gör att har ganska ont i foten understundom vilket jag i stort sett varit förskonad ifrån under tiden i gips.

När jag kom hem igår linkade jag runt frenetiskt och testade allt nytt jag kunde göra, jag var riktigt sprallig och testade hur jag skulle klara mig i köket, hur det kändes att ligga på sängen och vila mm mm! En av de stora sakerna jag upptäckte var att jag kunde använda högerkryckan som käpp och därmed ha vänster hand fri att bära saker till och från rummet/köket och liknande. Detta var nog en av det trevligaste upptäckterna igår, det och att jag slapp hoppa och lägga hela min vikt på kryckorna, något som känts lite otryggt, speciellt med kameran runt halsen!

Nya upptäckter väntar!

//Mats 

I väntans tider

11:17

Hola!

Inget är som väntans tider heter det ju och jag kan inte göra annat än att hålla med! Nu har jag varit gipsad i en månad och fem dagar, återstår fyra dagar! Man kan ju tycka att månaden jag gick gipsad borde ha varit den långsammaste delen, men icke! Sen i måndags har tiden som innan lunkade på i ganska normal takt fullständigt tappat styrfarten. Nu är jag inte dummare än att jag inser att den jobbiga delen av läkningen troligen blir rehaben som tar vid när gipset försvinner! Men i detta läget är all förändring av godo… Bara jag får röra mig hjälpligt och känna framsteg är jag helnöjd. Dessutom ser jag otroligt mycket fram emot att få duscha som vanligt folk, tvätta benet och smörja in det precis som övriga kroppen!

Som ni kanske märker gott folk så har jag “the Blues” idag! Jag är helt enkelt inte mitt vanliga sprudlande jag. Detta beror till viss del på ovanstående men till en större del på att min älskade fästmö återigen skall ge sig ut på skidor… Denna gång i franska alperna! Min känsla inför detta är väldigt delad, jag önskar med hela mitt hjärta att Linda och Emma skall ha jättekul, men samtidigt saknar jag redan Linda… Och hon har inte ens åkt än!

Som vi alla vet finns det bara ett sätt att söka tröst i sådana här svåra tider, jag skall hänga kameran runt halsen, hoppa ner för trapporna ut på gården för att se om det hänt nåt kul i buskagen som jag kan plåta!

vcd

//Mats 

105 millimeter

 
13:51

Hej vänner!

Nu har jag gjort det! Jag har köpt mitt dröm-objektiv till kameran. Bilden ovan är den allra första jag tagit med denna underbara klump till objektiv! Det kommer även att finnas ett litet galleri på hemsidan med de allra första bilderna!

 

Det blev, som planerat, ett Nikon Af 105/2,8G IF ED VR AF-S! Jag tänker inte gå in på hur mycket det kostade men jag kan säga att jag redan anser att det var värt pengarna. En sak som jag redan insett efter den första lilla pytte-test-serien på 30 bilder är att det blir inte enklare att fotografera med ett maffigare objektiv, tvärtom! Bland annat märkte jag att när jag går riktigt nära inpå blir skärpedjupet i det närmaste löjligt litet med f/2,8. Jag får åtminstone upp på minst f/5,6 nu innan jag vant mig. Det här objektivet är inte det minsta förlåtande, gör du rätt blir bilderna helt otroliga i alla avseenden. Gör du däremot bara lite fel så avslöjas det skoningslöst när du pumpar upp det i datorn!

Eftersom jag är jag  så ser jag givetvis detta som en utmaning… Eftersom det här objektivet inte kommer att ge sig en millimeter blir jag tvungen att lära mig att använda det! Om ett år kanske jag börjat att inte göra bort mig alltför mycket i alla fall!
En sak är åtminstone säker, med tanke på tyngden och storleken på objektiv+kamera kommer jag om ett år att vara betydligt starkare i både armar och nacke! Om ni ser en puckelrygg smyga omkring i Botaniska trädgården kan det vara jag… Objektivet väger 720 g, lägg till “tomvikten” på kameran på 825 g samt allestädes närvarande batterigrepp med två batterier så inser ni att jag plåtar och styrketränar samtidigt!

vcd

//Mats

Ett drömspel

12:30

Nu har jag bott hos min älskade fästmö några dagar, därav den tunna uppdateringen av bloggen!

Idag vill jag tala med er om drömmar. Jag läste någonstans att man drömmer olika intensivt i olika åldrar. Åldern 24-26 år sägs vara en ålder då man drömmer både intensivt och väldigt underligt, dessutom skall man uppenbarligen i dessa åldrar ha lättare än annars att komma ihåg sina drömmar!

Jag börjar misstänka att jag mentalt har uppnått en ålder av ovanstående typ! Antingen det eller så drömmer jag mer på morgnarna nu när jag av naturliga skäl sover längre! Oavsett anledningen drömmer jag betydligt mer intensivt nu än normalt.

Natten till lördag hade jag en dröm som kan bli en klassiker! Jag körde i en bil som jag såhär i efterhand inte känner igen, dvs ingen jag känner har en sån bil och själv har jag som jag nämnt ingen bil alls. Efter bilen hängde ett sk flyttsläp. Strax efter “Jeriko-tunneln” på väg mot Lerum kommer jag på att jag glömt något hemma i Göteborg. Istället för att i enlighet med all logik fortsätta ett par km till Hulan-avfarten i Lerum, vända och köra tillbaka får jag den goda idén att ställa bilen i vägkanten för att gå den dryga milen tillbaka hem och hämta vad-det-nu-var för nåt! Till saken hör att jag fortfarande har vänster fot gipsad! När jag kommer fram till Jeriko-tunneln (för icke-göteborgare är detta en kort tunnel rakt genom berget bestående av två separata rör på E20 mitt emellan Partille och Lerum) visar det sig att det finns ett utrymme för fotgängare vilket är ganska skumt eftersom fotgängare är ganska förbjudna på en fyrfilig Europaväg. 

Trots detta finns dörren där och jag är inte ensam om att amvända mig av den! Precis framför mig går en kvinna som också skall gå ner till Partille. För att förhindra spring i tunneln sitter ett kodlås på dörren, för att komma in måste man ta fram sitt Bregott-paket (???) och skjuta in i därför avsett hål bredvid dörren?!? Tack och lov har vägverket, med avstängda körfält som följd byggt om dörren så att man slipper ta av locket på Bregotten när man skall in!

Klämmen med detta är att jag reagerade i en otroligt lustig ordning när jag väl vaknade. Man skulle ju kunna tro att den nytillkomna gångvägen skulle tilldragit sig lite intresse, eller det lustiga kodlåset! Men nej, min första reaktion var; “va konstigt, jag hade  vitt gips på foten och inte lila” den andra reaktionen var; “jag kunde ju gå trots gipset”. Men det är väl så man är funtad, man reagerar på vardagliga ting som ligger nära verkligheten först och på det bisarra sen! Det är t.ex. först nu jag frågar mig ur det hade gått med en ask Milda!

Au revoir

//Mats 

Allvar

12:18

Hej igen vänner!

Idag skall jag  försöka mig på nåt nytt, jag skall skriva ett allvarligt inlägg!
Detta allvarliga inlägg skall handla om en otroligt bra artikelserie i DN med namnet “Först kränkt vinner” Denna mycket välskrivna artikel handlar om det faktum att svenskarna har blivit världens mest lättkränkta folk.

Platsen som undersöks närmare är lärarhögskolan i Stockholm som uppenbarligen blivit något av ett centrum för “okynnesanmälningar”, dessa anmälningar kommer ofta som ett brev på posten då en elev inte presterat så som han/hon tänkt sig. Fantasin för dessa anmälningar vet ingen gräns! Det har gått så långt att lärarna undviker att tala med elever i enrum, dom vågar helt enkelt inte öppna munnen utan vittnen omkring sig som kan styrka vad som sagts och inte.

En stor del av den här olyckliga utvecklingen ligger, enligt min mening, hos alla dessa ombudsmän som har till uppgift att dels försvara minoriteter av alla de slag, dels skapa opinion i “sina” områden. Jag talar nu om homO, JämO, PromO, DiskO och SluggO. Precis som det står i artikeln anser jag att det ligger ett väldigt farligt jäv i att en myndighet lever på den uppmärksamhet den skapar. I praktiken innebär det att t.ex. HomO kan tjäna ordentligt på att ta upp ett fall som saknar all grund och bygger på hörsägen i tredje hand om bara anmälaren har tillräckligt hög queerprofil och förväntas skapa uppmärksamhet genom sin fascistiska inställning till alla avvikande heterosexuella personer! Skall verkligen en svensk myndighet jobba på det viset?

De enda i Sverige som verkar sakna någon form av ombudsman är hårt arbetande “vanliga svenskar” oavsett födelseland och läggning. Värst är det kanske för oss svenskfödda, heterosexuella icke funktionshindrade män! Vi har verkligen alla emot oss, politiskt korrektmaffian, handikapporganisationer, feminister. Å andra sidan har ju mina icke svenskfödda vänner dom riktiga rasisterna att jobba med, plus feminister och pk-folk så det är nog jämnt skägg! 

Om ni vill öka blodtrycket lite och piggna till rekommenderar jag verkligen artikeln! Förhoppningsvis ställer ni er samma fråga som jag! Är det inte dags att folk drar sig ur det socialist-kommunistiska tänkandet om samhället som moder och fader och börjar ta ansvar för sina egna liv?     

C’ya

//Mats

Vardagshjältar

19:55

Välkommen till mitt andra inlägg för dagen kära vänner!

Det var väl oundvikligt att jag skulle komma in på ämnet “intressanta betraktelser” från mitt arbete. Något som säkert de flesta av er snappat upp vid det här laget är att både jag och min älskade fästmö försörjer oss som spårvagnsförare! I detta yrke är man ständigt i kontakt med en oändlig mängd människor, både i och utanför vagnen! Detta leder till en stor mängd dråpliga situationer!

Händelsen som bubblade upp så till den milda grad att den hamnade i detta inlägg härrör från en av mina första veckor i yrket. Jag körde en linje 11 från Bergsjön till Saltholmen, på hpl Centralstationen kliver en… Ehh “dam” ombord och vrålar in i förarhytten att jag stannat 20 cm för långt fram på hållplatsen!

För er som inte är så bekanta med Göteborg och dess kollektivtrafik är perrongen ca 45 meter lång och spårvagnstypen jag körde 30,9 meter lång… 20 cm är inte speciellt långt i det perspektivet. “Damen” ger sig inte utan fortsätter att vråla otidigheter mot mig, hennes ordval var synnerligen fantasifullt och bestod mestadels av ord jag inte använde ens när jag bröt foten!

Givetvis förstod jag att kvinnan inte på något sätt befann sig i mental balans varför jag stängde luckorna i förarskyddet och körde. Tio år som säljare på bensinstation har dessutom gett mig förmågan att selektivt stänga öronen! Och så fortsätter färden, jag kör i lugnan ro medans “damen” vrålar lungorna ur sig. Innan vi tagit oss igenom stadskärnan har hon upprepade gånger ifrågasatt min äkta börd, undrat över min mors yrke och lyckats att, vid ett par tillfällen, tala i tungor! Dessutom använde hon sig konsekvent av det s.k “vargspråket” där hon låt mig förstå att hela vagnen delade hennes åsikter om mig!

Strax efter Järntorget på väg mot Majorna träder en vardagshjälte fram! En gentleman, ca 80 år ung och inte en centimeter kortare än mina egna 190 går fram till “damen” och säger på den riktiga göteborskan, långt från Lokets kållesnack, “Nu håller du käften käringjävel å sätter dig ner, ser du inte att pôjken kör”.

Tänk er en badboll som tappar all luft, på fem sekunder! Kärringen dröp av bakåt i vagnen fullständigt tillintetgjord! Gentlemannen ifråga var en riktig göteborgare, ingen klämkäck kålle utan en ganska sträv men vänlig person… Fler såna tack!

vcd

//Mats

Konspirationer

09:58

Hola compadres!

Idag vill jag prata med er om konspirationsteorier och de teoretiker som ser dessa samband i världen som jag verkar totalt blind för. Innan jag börjar raljera vill jag med kraft klargöra att jag inte avser de människor som ser långsökta samband som ett resultat av mental ohälsa, dessa människor har nog med lidande utan viktigpettrar som mig.

Det verkar vara en speciell sorts individer som kan se dessa samband, själv är jag oerhört fascinerad av möjligheten att se tankelinjen som från mordet på Abraham Lincoln år 1865 via Edisons fonograf 1877 till första världskrigets utbrott, Heideggers syn på Nietzsches teser om övermänniskan via populariseringen av nylonstrumpan till mordet på JFK 1963 och den kanske ickevarande månlandningen… För att sedan fortsätta med svenska 70-talets socialist-propaganda-barnprogram via proggen till Oktoberfest i München tillbaka till Amerika och Seattle.

Som vi alla vet slutar en påfallande stor del av dessa konspirationsteorier i Redmond utanför Seattle. I denna stad ligger det som för många är epicentrum för världens ondska… Macrosoft! Det är detta djävulens näste som producerar onda produkter som får datorer världen över att inte fungera! Den ondaste av alla dessa produkter kan vi kalla  Wondiws Vosta och den kan uppenbarligen döda en dator på femtio stegs avstånd!

Ovanstående “tankelinje” är som ni förstår bara en sammanfattning av det oerhört komplexa tänkande som leder från Fordteatern i Washington DC till det lilla företaget utanför Seattle. De människor som äger förmågan att se dessa samband är troligen samma människor som läser sjutton sidor i en deckare och sedan suckar av uttråkning eftersom dom redan vet vem som gjorde det! Själv är jag oftast helt ovetande fram till tre sidor innan slutet. 

Min teori är att detta hänger ihop med mitt usla lokalsinne, jag ser helt enkelt inte världen så bra i dess helhet men jag är en jäkel på detaljer!

vcd

//Mats

Hemkomsten

 

11:54

I.m back!

Så då kom hon äntligen hem igen! Mitt hjärta, min glädje, min Linda! En vecka är en lång tid när man väntar! Som av en underlig slump sov jag bättre i natt än jag gjort på nästan en vecka… Skumt!

En sak som är lustig med min nuvarande, gipsade, situation är hur man kommer på diverse användbara knep och tricks allt eftersom. Jag trodde att uttrycket “nöden är uppfinningarnas moder” bara var en floskel! En väldigt jobbig aktivitet har varit matlagning, kryckorna trillar, man kan bara använda en hand, att skutta runt på ett på har inte heller funkat i längden. Igår föll det dock på plats, om jag drog ut skärbrädan 10-15 cm fick jag dels ett utmärkt stöd att luta mig mot, dels ett kanonbra ställe att luta kryckorna emot. Det lustiga i detta tycker jag är att det skall ta två och en halv vecka för mig att upptäcka detta ganska uppenbara knep!

En annan lustig sak är att jag börjat använda min TV som bildskärm, inte så lustigt vid första påseende kanske men för mig har det varit avgörande eftersom min TV-fåtölj är det ställe i lägenheten där jag kan sitta bekvämt med foten i högläge! Trots att jag har en ganska stor TV och sitter ganska nära har det känts i ögonen när jag läst för mycket på nätet. Nåväl, igår svalde jag stoltheten och lämnade min webläsare Firefox åt sitt öde till förmån för Internet Exploder! Bakgrunden till detta drastiska beslut var bla. IE:s bättre hantering av filmfiler mm. Som en mycket överraskande och välkommen bonus kom möjligheten att zooma in sidor, detta i sin tur innebär att jag nu kan läsa och skriva utan ansträngning. 

C’ya

//Mats