Mats mat

12:30

Nu har jag bott hos min älskade fästmö några dagar, därav den tunna uppdateringen av bloggen!

Idag vill jag tala med er om drömmar. Jag läste någonstans att man drömmer olika intensivt i olika åldrar. Åldern 24-26 år sägs vara en ålder då man drömmer både intensivt och väldigt underligt, dessutom skall man uppenbarligen i dessa åldrar ha lättare än annars att komma ihåg sina drömmar!

Jag börjar misstänka att jag mentalt har uppnått en ålder av ovanstående typ! Antingen det eller så drömmer jag mer på morgnarna nu när jag av naturliga skäl sover längre! Oavsett anledningen drömmer jag betydligt mer intensivt nu än normalt.

Natten till lördag hade jag en dröm som kan bli en klassiker! Jag körde i en bil som jag såhär i efterhand inte känner igen, dvs ingen jag känner har en sån bil och själv har jag som jag nämnt ingen bil alls. Efter bilen hängde ett sk flyttsläp. Strax efter ”Jeriko-tunneln” på väg mot Lerum kommer jag på att jag glömt något hemma i Göteborg. Istället för att i enlighet med all logik fortsätta ett par km till Hulan-avfarten i Lerum, vända och köra tillbaka får jag den goda idén att ställa bilen i vägkanten för att gå den dryga milen tillbaka hem och hämta vad-det-nu-var för nåt! Till saken hör att jag fortfarande har vänster fot gipsad! När jag kommer fram till Jeriko-tunneln (för icke-göteborgare är detta en kort tunnel rakt genom berget bestående av två separata rör på E20 mitt emellan Partille och Lerum) visar det sig att det finns ett utrymme för fotgängare vilket är ganska skumt eftersom fotgängare är ganska förbjudna på en fyrfilig Europaväg. 

Trots detta finns dörren där och jag är inte ensam om att amvända mig av den! Precis framför mig går en kvinna som också skall gå ner till Partille. För att förhindra spring i tunneln sitter ett kodlås på dörren, för att komma in måste man ta fram sitt Bregott-paket (???) och skjuta in i därför avsett hål bredvid dörren?!? Tack och lov har vägverket, med avstängda körfält som följd byggt om dörren så att man slipper ta av locket på Bregotten när man skall in!

Klämmen med detta är att jag reagerade i en otroligt lustig ordning när jag väl vaknade. Man skulle ju kunna tro att den nytillkomna gångvägen skulle tilldragit sig lite intresse, eller det lustiga kodlåset! Men nej, min första reaktion var; ”va konstigt, jag hade  vitt gips på foten och inte lila” den andra reaktionen var; ”jag kunde ju gå trots gipset”. Men det är väl så man är funtad, man reagerar på vardagliga ting som ligger nära verkligheten först och på det bisarra sen! Det är t.ex. först nu jag frågar mig ur det hade gått med en ask Milda!

Au revoir

//Mats