11:17
Hola!
Inget är som väntans tider heter det ju och jag kan inte göra annat än att hålla med! Nu har jag varit gipsad i en månad och fem dagar, återstår fyra dagar! Man kan ju tycka att månaden jag gick gipsad borde ha varit den långsammaste delen, men icke! Sen i måndags har tiden som innan lunkade på i ganska normal takt fullständigt tappat styrfarten. Nu är jag inte dummare än att jag inser att den jobbiga delen av läkningen troligen blir rehaben som tar vid när gipset försvinner! Men i detta läget är all förändring av godo… Bara jag får röra mig hjälpligt och känna framsteg är jag helnöjd. Dessutom ser jag otroligt mycket fram emot att få duscha som vanligt folk, tvätta benet och smörja in det precis som övriga kroppen!
Som ni kanske märker gott folk så har jag ”the Blues” idag! Jag är helt enkelt inte mitt vanliga sprudlande jag. Detta beror till viss del på ovanstående men till en större del på att min älskade fästmö återigen skall ge sig ut på skidor… Denna gång i franska alperna! Min känsla inför detta är väldigt delad, jag önskar med hela mitt hjärta att Linda och Emma skall ha jättekul, men samtidigt saknar jag redan Linda… Och hon har inte ens åkt än!
Som vi alla vet finns det bara ett sätt att söka tröst i sådana här svåra tider, jag skall hänga kameran runt halsen, hoppa ner för trapporna ut på gården för att se om det hänt nåt kul i buskagen som jag kan plåta!
vcd
//Mats
