Hej igen!

Vi kom hem från fjärran östern (Vadstena) hela och hållna efter en väldigt trevlig dag. Gammeldags jul på Vadstena slott var mysigt men betydligt mindre än tidigare år. Efter att ha betalat inträde på 60:- kändes det ungefär som att gå ett varv på Kronhusbodarna här i Göteborg. Situationen räddades dock av att Linda fick tag på en Öländsk honung som är något så vanheligt god (det lilla jag fick smaka förra gången vi hade den) till ett betydligt lägre pris än på Öland. Att träffa Lindas släkt var som vanligt sanslöst trevligt,  man skulle kunna säga att dom är motsatsen till min egen släkt, om man bortser från min familj förstås.

Just nu sitter jag och laddar för dagens holmgång vid grytorna! Som jag skrev i gårdagens inlägg skall jag hem till mina föräldrar som gäst-kock och tillsammans med mamma laga en riktig söndagsmiddag.  Slottsstek på rostbiff med tillhörande sås,  Sava potatis serverad med hackad persilja, hemgjord pressgurka, bönor och morötter kokta i några minuter sedan frästa och slutligen ringlade med ljus sirap och strödda med hackad Salvia.

Hoppas jag kommer hem med rätt antal fingrar så jag kan rapportera hur det gick…

//Mats

Mathelg

Nu laddar vi (jag) för en riktig mathelg. Idag åker vi till Lindas släkt i östergötland, låt oss säga att maten där aldrig har gjort mig besviken. Vi skall även gå på en julhantverksgrej…
I morgon kommer dock vad som kan bli helgens piece de la recistance, farsdag-middag hemma hos mina föräldrar. Jag skall vara med som gäst-kock, det är alltid lika roligt att laga mat med kära mor, det var trots allt hon som lärde mig att laga mat! Menyn blir en klassisk söndagmiddag, slottsstek med kokt potatis, pressgurka, morötter och kanske lite brysselkål. Köttet vi använder blir dock inte riktigt ”slottsstekigt” eftersom mamma råkade snubbla över en bit billig rostbiff.

Detta är ganska signifikativt för min filosofi när det gäller matlagning, smaken är viktigast, men på en god andraplats kommer priset! Jag vill inte vara en sån där amatörkock som gör en bejublad insats i köket två gånger i månaden med svindyra råvaror och allmänt ståhej… Jag lagar lejonparten av vår mat här hemma, inte för att jag måste utan för att jag älskar all sorts matlagning och helt enkelt inte släpper in Linda i köket. Vem som helst kan misslyckas med en svindyr Tournedos men att få folk att slåss om maten när man använt lite rotfrukt och kyckling det är en fröjd! Dessutom är det lättare att rationalisera mina allt mer kostbara val av köksutrustning när jag de facto lagar väldigt mycket mat.

Vidare rapport om helgens äventyr följer

//Mats

11:54

I.m back!

Så då kom hon äntligen hem igen! Mitt hjärta, min glädje, min Linda! En vecka är en lång tid när man väntar! Som av en underlig slump sov jag bättre i natt än jag gjort på nästan en vecka… Skumt!

En sak som är lustig med min nuvarande, gipsade, situation är hur man kommer på diverse användbara knep och tricks allt eftersom. Jag trodde att uttrycket ”nöden är uppfinningarnas moder” bara var en floskel! En väldigt jobbig aktivitet har varit matlagning, kryckorna trillar, man kan bara använda en hand, att skutta runt på ett på har inte heller funkat i längden. Igår föll det dock på plats, om jag drog ut skärbrädan 10-15 cm fick jag dels ett utmärkt stöd att luta mig mot, dels ett kanonbra ställe att luta kryckorna emot. Det lustiga i detta tycker jag är att det skall ta två och en halv vecka för mig att upptäcka detta ganska uppenbara knep!

En annan lustig sak är att jag börjat använda min TV som bildskärm, inte så lustigt vid första påseende kanske men för mig har det varit avgörande eftersom min TV-fåtölj är det ställe i lägenheten där jag kan sitta bekvämt med foten i högläge! Trots att jag har en ganska stor TV och sitter ganska nära har det känts i ögonen när jag läst för mycket på nätet. Nåväl, igår svalde jag stoltheten och lämnade min webläsare Firefox åt sitt öde till förmån för Internet Exploder! Bakgrunden till detta drastiska beslut var bla. IE:s bättre hantering av filmfiler mm. Som en mycket överraskande och välkommen bonus kom möjligheten att zooma in sidor, detta i sin tur innebär att jag nu kan läsa och skriva utan ansträngning. 

C’ya

//Mats 

21:54

Hej igen vänner!

Nu har det varit några roliga dagar i mitt annars ganska enahanda, gipsade, liv! I förrgår (torsdags) var det ganska lugnt, jag pustade fortfarande ut efter mitt besök på sjukhuset dagen innan. Låt mig förklara innan jag fortsätter… När man som jag tillbringat två veckor i en lägenhet på 40 m2 krävs det inte speciellt mycket aktivitet för att man skall behöva pusta ut, åter till historien.

Fredagen (igår) bjöd, i det närmaste, ett övermått av aktivitet. Jag var tillbaka på sjukhuset och fick gipset justerat eftersom det skavde i knävecket. Efter detta åkte jag och alma mater till köpcentret Allum där ketchup och hemlisar inhandlades. Vidare gick färden hem till mina föräldrar där hårklippning, skäggtrimning och dusch vidtog. Dessutom meckade jag lite och fruktlöst med deras sanslöst motsträviga dator!

Vad har då ovanstående med titeln ”Planer” att göra? ingenting! Men igår fyllde min kära fader femtio… För tjugoförsta gången! Med andra ord kan man säga att han numer är en 49+ + are. Planerna då? Jo, när min far för några månader sedan tvingades sluta jobba redan vid 69 års ålder blev han lite modfälld och sa att han nu aldrig skulle få råd att köpa en lite roligare kamera än Konica/Minolta kompakten han hade hemma. Han ville så gärna följa med mig och Linda ut på fotosafari samt ha en duglig kamera för allmänt bruk.

Där och då började arbetet med att få med familjen på idéen om att köpa en lite maffigare kamera till far! Sagt och gjort, hela familjen bidrog med sin del och en
Canon S5 IS inköptes! Under tiden från inköp till födelsedag har vi vid flera tillfällen varit millimeter från att avslöja det hela.

Idag var den stora dagen då vi skulle fira far, jag hade köpt en kameraväska på Scandinavian photo i vilken jag lagt kameran… Pappas min och reaktion när han förstod att väskan innehöll nåt han absolut inte hade väntat sig var fullständigt obetalbar, fjorton olika känslor verkade slåss om utrymmet i ansiktet! Till saken hör att vi normalt sett ger genomtänkta men ganska enkla presenter i vår familj. För oss var det en otrolig känsla att se en plan gå i lås!
Vi älskar dig pappa/farfar/svärfar/Janne

//familjen/Mats

09:18

Sjätte och sista delen i olycksodyséen.

Under onsdag förmiddag (dagen efter operation) lyckas jag pussla ihop lite av den ganska förvirrade gårdagen. När jag skall få mitt slutgiltiga gips ser jag operationsärren, det är inga skönheter! Två stycken långa sår tronar nu på var sida om foten ungefär vid fotknölarna, tillsammans med de 8-10 rostfria stålklamrar som sitter på varje sår har jag nu fått något som kallas Frankenstein’s fot! Piercings are for whimps! Tydligen var foten såpass illa tilltygad att det tog två duktiga kirurger två timmar att pussla ihop den! Enligt min läkare gick operationen dock bra och det är ju givetvis huvudsaken!

Under denna onsdag hände något mycket märkligt! Jag blev stressad, rejält stressad! Sedan jag kom in på Mölndals sjukhus måndag kväll har den trevliga personalen tagit så väl hand om mig att jag lugnat ner mig till nån slags halv-koma. En egenhet jag har är att jag sällan blir speciellt stressad av att vänta så länge jag vet vad jag väntar på. Varje sak som skulle hända mig på sjukhuset blev jag noga förberedd på, även något så trivialt som ett vanligt toabesök planerades noga. Detta innebar att någon trevlig människa kom in och sa till mig en timma innan vad det nu var som skulle hända skulle hända, sedan kom dom gärna in en kvart innan också. Hur kan detta göra någon stressad, frågar ni er säkert!

Jo, det skall jag tala om! Den låga takten samt att folk hela tiden informerade mig innebar för mig en känsla av att jag hade kontroll över min situation. När sedan mina nära och kära kom för att hämta mig skar det sig lite. Dels märkte jag hur mycket min hjärna saktat ner, dels blev jag varse om hur lite jag egentligen visste om min situation. Jag visste inte riktigt hur lång tid det skulle ta innan utskrivningen, som jag skrivit tidigare hade jag ingen som helst aning om var på sjukhuset jag befann mig. När sedan min familj talade jättefort och överöste mig med frågor (kändes det som) fick jag taggarna ut! Jag blev nog inte direkt aggresiv men jag kände att jag blev väldigt stressad och grinig.

När jag sedan kom hem tog det ett par dagar innan jag var mig själv igen. Det var som en mig närstående sa ”man måste vädra narkosen ur kroppen” och det känns som det låg något i det! Alltnog, nu sitter jag här hemma! Förutom att jag börjar bli ganska uttråkad mår jag väldigt bra (om man bortser från nedanför vänster knä då alltså).

Det goda som kom ur den här situationen var den uppställning jag fått från alla möjliga håll som började med hjälpen jag fick på bryggan av Daniel och Maria, ambulanspersonalen och den underbara personalen på berörda avdelningar på Ortopeden Mölndals sjukhus. Folk som gnäller på vårdpersonal skall ta sig en titt på hur otroligt mycket dessa människor klarar av med allt knappare resurser, när ni skämts en stund skall ni istället se hur mycket av vårdens resurser som går till fläskiga politiker och en aldrig sinande ström tjänstemän! Bara för att min familj och fästmö alltid ställer upp och hjälper till på ett underbart självklart sätt innebär inte det att dom skall gå otackade… Tack så hemskt mycket!

19:03

För er trägna… Del fem i min olycka!

Detta kommer garanterat att bli det kortaste inlägget i historien om min tråkiga händelse! Anledningen till det är helt enkelt att min operationsdag är en dag fylld av drogad sömn och yttersta förvirring. Sävitt mitt minne gör mig rättvisa rullades jag ner till föroperation där ekg och annat sattes (det mesta är lite dimmigt eftersom jag var ganska nervös vid det här laget, eller fullständigt skräckslagen, vilket som fungerar bäst). Till min kära fästmös senare stora förtjusning rakades ett runt hål i undervegetationen på min bröstkorg för ekg-elektroden… Vad denna förtjusning bottnar i vet jag inte och tycker det är bäst att inte fråga! Numer kallas jag i alla fall ”Patches”.

I ett försök att återsamla mig och plocka upp lite av min manliga värdighet från golvet kände jag mig tvungen att informera narkospersonalen om min legendariska manliga resistens mot alla former av bedövningsmedel, klockan var ungefär ett på dagen när jag lät dom förstå det här! Nästa medvetna minne jag har är ett synnerligen förvirrat uppvaknande på, passande nog, avdelningen ”uppvak” kl 20:45! En sköterska talade med illa dold munterhet om för mig att hon haft ett ganska långt och trevligt samtal med mig ett par timmar tidigare, något jag inte har minsta lilla minne utav! Där ser vi vad många i min bekantskapskrets redan visste… Jag kan föra långa konversationer även när jag är medvetslös!

Resten av min tisdag med operation är tyvärr ett suddigt blurr och jag har inget av intresse att rapportera förrän jag vaknade nästa morgon på avdelning 230… Fortsättning följer!

12:17

För er som hänger kvar… Här kommer del fyra!

Den snälla nattsköterskan som mötte upp på avd 234 var bara en i raden av snälla, roliga och empatiska människor som tog hand om mig på denna avdelning, tyvärr var jag inte riktigt kapabel att komma ihåg några namn, men ändå! Början på min vistelse kändes inte fullt så harmonisk, jag måste duscha! Normalt sett älskar jag att duscha och håller en hög nivå på min hygien, men efter att ha trillat och brutit foten och blivit allmänt hanterad kändes det inte som min första prioritet att duscha för andra gången samma dag! Dessutom förstod jag inte hur det skulle gå till med tanke på att jag redan hade en tillfällig gips-skena på benet vilket gjorde att jag kände mig som en tjurig femåring som inte ville bada. Ni som varit i den här situationen vet givetvis att det jag skulle göra inte var nån vanlig dusch med Palmolive och Head&Shoulders, här snackar vi noggrann tvätta-allting-uppifrån-och-ner-med-tvålsvamp-som-luktar-alkohol-två-gånger. Synnerligen flinka kvinnor visade hur man tätar ett ben med hjälp av sopsäck och tejp, duschstol tas fram i något som mest liknar en tvättstuga komplett med tvättmaskin och torktumlare. När rena kläder skulle väljas ut uppstod stor munterhet… Avdelning 234 på Mölndals sjukhus är nämligen en geriatrisk avdelning, för oss lekmän, en avdelning för vård av äldre. Deras normala klientel är riktigt gamla människor som många gånger lämnat både tänder och verklighetsuppfattning hemma. Många av dessa äldre har skrumpnat ihop till små fågelungar på 40-50 kg. Det var lite omväxling för personalen att hitta kläder mm till en man i sina bästa år som står 1,90 m.ö.h. i strumplästen och som tyvärr passerat 100 kg på väg uppåt för ett tag sedan.

Trots min initiala oförstående attityd till duschning vid elva på kvällen måste jag säga att när jag först kände det varma vattnet rinna över mig hörde jag tydligt trumpeter och fanfarer i bakgrunden! Detta var en tvagning som gjorde mig så otroligt gott, inte så mycket hygieniskt utan för att den gav mig en chans att samla mig i min ensamhet och faktiskt njuta trots min belägenhet. Väl klar med duschen kravlade jag mig upp i min säng igen för vidare färd till mitt rum! Det var platsbrist som gjorde att jag tvingades tillbringa natten på en geriatrisk avdelning, men å andra sidan så var det också platsbrist som gjorde att jag fick plats i ett rum som egentligen användes som vårdplaneringsrum. Detta rum hade avdelningens enda TV, gröna mysiga tapeter en soffgrupp och, kanske bäst av allt, egna dörrar! Några av mina medpatienter på avdelningen tillhörde inte de tystlåtnas skara… Alls!

Väl på rummet utbröt en fullständig störtskur av vänligt bemötande och medmänsklighet! Jag erbjöds mackor, saft, kaffe, soppa, kuddar, mer filtar och erhöll dessutom milda bannor för att det var väl klent att bara äta två mackor och ingen soppa! Telefonladdare kopplades in utan knot och min trevnad och komfort ifrågasattes upprepade gånger, efter att använt all min verbala kunnighet till att övertyga folk om min absoluta förnöjsamhet lämnades jag att sova.

Efter en natt med förvånande stor mängd sömn vidtog en förmiddag full av aktivitet i form av ytterligare duschning, röntgen och andra förberedelser för operation. Så nära som bara timmar innan operationen känns det fortfarande fullständigt overkligt! Nånting annat som är ganska overkligt är hur otroligt vilse man kan bli på ett sjukhus! Ni som läst mina betraktelser innan i den här bloggen vet att jag troligen föddes utan fungerande lokalsinne, eller som jag kallar det, jag är geografiskt utmanad! Men just det här att man kommer in i nån form av affektion, sen läggs man på en säng och körs hit och dit av trevliga vaktmästare som är mästare på trevligt småprat! Hade någon sagt att jag var i Stockholm hade jag inte kunnat säga emot, jag brukar normalt uppskatta att vara lite vilse (bättre kreativitet i plåtandet) men det här slog alla rekord! Vänta, nu kommer dom för att hämta mig till operation… Fortsättning följer

22:05

Hej Vänner!
Nu följer den andra delen i min olycka och dess följder!
När jag låg där på bryggan och så sakteliga pusslade ihop vad fasen som hade hänt började folk att fråga mig hur det hade gått med mig. En ovanligt enfaldig fråga tyckte jag då eftersom dom hade sett vad som hände och inte jag! Dock insåg jag snart att dom nog snarast menade att fråga hur det var med mig, såhär i efterhand inser jag att det var en betydligt mer logisk tolkning. Det enda jag kommer ihåg är att jag har ont i min vänsterfot samt att jag kommit åt vertikalavtryckaren på kamera vilket gör att den försöker fokusera hela tiden.

Ett annat fragment jag minns är att någon säger till mig att jag skall stämma Spårvägen för att bryggan var så hal, jag vet fortfarande inte om det var högt eller inne i huvudet jag försökte övertyga denna människa om att Styrsöbolaget är ansvarigt, inte Spårvägen. Dessutom inflikade jag (högt eller inte) att Daniel och jag jobbade på Göteborgs Spårvägar varför en stämning inte kunde komma ifråga! Så här i efterhand inser jag att jag nog var ganska chockad och hade en suverän prioriteringsordning i huvudet!

Nåväl, mina två räddande änglar (Daniel och ambulansdamen) hjälpte mig på fötter. Väl i upprätt läge kände jag att det nog inte var så farligt med mig, snurrigheten var borta och jag kände mig betydligt mer klar i huvudet! När mina änglar propsade på att vi skulle ringa ambulansen angående min vänstra fot tyckte jag att dom var vänliga med kanske en liten smula överreaktion. Trots allt brukar det räcka med att man får vila en stund för att sedan gå försiktigt när man vrickat foten. Jag kände att jag fick göra en liten funktionskontroll där på bryggan! Denna tillgick som så att jag började med att sätta ner hälen och försiktigt lägga lite vikt på foten… Inga problem! Jag gick därefter över till nästa kontroll, sätta ner hela foten och lägga lite tyngd på… Det gjorde inte så värst ont men fotleden gav vika på ett underligt sätt som fick knäet att vrida sig lite inåt… Hmm besynnerlig vrickning!

Resten av väntan på ambulansen gick mest ut på att bekämpa tilltagande snurrighet, rädsla, sluddrighet, smärta och ärligt talat, en kamp mot att göra på mig som en summa av dessa faktorer. Under denna väntan växte också en känsla av tacksamhet gentemot mina änglar fram som jag inte kommer att glömma så länge jag lever. Jag kan vakna kallsvettig av en mardröm om hur detta kunde gått utan dessa två prydnader för vårt släkte!

Väl i ambulansen kände jag mig ganska klar i knoppen igen, men jag vet inte hur många gånger jag gav kamrat Daniel ansvaret för min fotoutrustning! Ambulans-Mats och hans kvinnliga kollega lyckades på något sätt göra en ambulansfärd till något tryggt och behagligt, dock verkade inte kunskaperna vara på topp… Man ger väl inte morfin för en vrickad fot??? Fortsättning följer

14:26
Hej igen mina vänner!

Jag hoppas att ni lägger märke till den snitsiga rubriken! Den anspelar på min inspiration att arbeta med den här bloggen… Blixten slår oftast inte ner på samma ställe två gånger, och om den gör det är det åtminstone väldigt långt mellan gångerna! Det är alltså inte ointresse som gör att jag har svårt att erhålla kontinuitet i mina inlägg utan ett förlamande tillstånd av bristande koncentration! Detta är något som inte bara drabbar min blogg utan även andra, utomordentligt mycket viktigare, delar av mitt liv! Jag pratar givetvis om min fotografering… Det är ”off-season” nu och jag hanterar det inte speciellt bra, jag pendlar mellan att tveka på min förmåga att njuta av ett bra fotosafari och desperat längtan att få komma ut på ett dylikt!

Tyvärr har jag drabbats av en förbannelse i och med att jag köpte mitt nya, högt älskade, kamerahus! Gudarna såg att jag njöt för mycket av min hobby och bestämde därför att dom enda dagar då det inte skulle regna eller regnstorma eller regnsnöa eller möjligen regn-regna var dom dagar jag började jobba i morgonens mörker och slutade i kvällens dito! Vi pratar alltså om att jobba hela dagen, inga fjolliga kontorstider! När man som jag kör spårvagn är 8-16 något vi skrattar föraktfullt åt på ”rasten” (obs singularis) Vi kan mycket väl börja åtta men då slutar vi å andra sidan en bra stund efter sju på kvällen, och det är utan övertid och annat flams! I gengäld jobbar vi bara tre dagar och är lediga två så det löser sig alldeles utmärkt… Om det nu hade kunnat ge fasen i att regna på något av ovanstående sätt dom två dagarna:(

C’ya

//Mats

13:46
Hej på er!
Förvirring råder i min kropp! Jag är sjukskriven och hemma från jobbet… Vissa stunder känns det nästan som jag tar det lite lugnt från jobbet, i nästa stund är jag väldigt glad att jag har en liten lägenhet med nära till toaletten! Saker som har befunnit sig i min kropp flera timmar kommer helt plötsligt och väldigt brutalt på att dom inte vill befinna sig där längre! Efter detta är jag alldeles matt en stund och sen börjar jag känna mig som en smitare igen… Fast börjar det inte bli väldigt varmt i lägenheten? Tröjan jag för ett par timmar sedan tvingades ta på mig eftersom det kändes som skelettet var exponerat för nordanvinden åker av fortare än kvickt eftersom jag annars brinner upp, bara för att snabbt åka på igen 25 minuter senare! Med andra ord, jag mår inte så bra!

Min allmänt kloka storebror sa nånting om ”en sån där vintergrej där det känns som man fått nio infektioner i kroppen samtidigt” det är garanterat en sån jag fått! Just nu leker dom kurragömma; Vinterkräksjukan räknar och diverse ledvärk gömmer sig bakom levern!

En liten fördel finns dock… Mellan anfallen har jag tid att uppdatera min hemsida och ta hand om lite nya fotografier som skall framkallas i Lightroom (RAW rules)

//au revoir